Det värsta med hela grejen var att ta blodprov. Ni som känner mig vet att jag har extremt svårt att ta blodprov då mina blodkärl knappt syns! Dom syns inte på händerna, fötterna och absolut inte i armvecken. Jag var sjukt nervös innan, och sa till läkaren att jag var svårstucken. Hon försökte lugna mig, och sa att det var en duktig kille som skulle sticka mig. Haha det spelar ingen roll hur duktiga dom är, det är jag som är rädd och då går det inte. Så japp. Efter SJU JÄVLA STICK i båda armarna och tre läkare senare och specialnålar hit och dit så hade jag äntligen en nål i armen. Jag förstod senare att det var där droppet skulle in också. Därför kunde jag inte slippa det. 

Usch vad hemskt det var, och jag höll på att svimma av utmattning. Ajje, stackars armvecken😪

Sedan var det bara och vänta och vänta och vänta. En jobbig natts sömn med 3 väckningar för att ta blodtryck och febern. Sprutor i rumpan och värk från droppet. Saknade mamma då :((

Så kom tisdagsmorgon och det var dags. Precis innan jag rullades iväg till operationen kom Adams mamma och pysslade om mig lite. Mysigt<3 

Sen var jag all by myself. Var dödligt nervös!! Men hade två sköna sjuksköterskor som körde rally med min säng igenom korridorerna. Dom gav mig även någon dubbel dos så jag skulle slippa må illa när jag vaknade upp. Så var det bara att andas in syrgas, och en spruta senare sussade jag sött. Har aldrig blivit sövd förut, men det gick bra! Operationen skulle ta 20 minuter, men jag vaknade upp 2,5 h efter dom hade sövt mig. Ingreppet var lite värre än dom först trott, men allt hade gått bra! Fick åka tillbaka till mitt rum, sova lite, blev hämtad av Denniz och hans polare Rikard några timmar senare, och sen var jag hemma i min säng! YESSS👏