Att våga ta steget till lycka igen.

 

Det borde vara sjukt enkelt, jag menar; vem vill inte känna lycka? 

Men det är skrämmande att vara på toppen, för ett snedsteg och man är på botten igen. Du har allt att förlora. Visst, det är sjukt ologiskt att tänka så. För då skulle du ju bara gå omkring att vara deppig hela tiden. 

 

Men jag vet att jag började känna denna lycka i november 2014. När jag och Julia åkte från Sverige. Den växte och växte under alla månader jag var borta. Jag var livrädd för att åka hem, med anledning till att jag visste att "det kommer aldrig bli såhär bra igen"

Och hemma stod allting still. Jag föll tillbaka i gamla rutiner. Tankar och analyser kring saker som jag vet skulle göra att jag började dras neråt igen. 

 

Missförstå mig inte. Jag har varit glad. Livet har känts helt okej. Men jag tänker alldeles för mycket. Jag pratar sällan om alla tankar som snurrar. Jag antar att det är därför det blir för mycket ibland. Bägaren rinner över, så att säga.

 

"Dra inte upp saker ur frysboxen". Ett uttryck som jag måste ta åt mig. The past is the past. Låt det vara så. Vad spelar det för roll att livet sög förut, när det är bra nu?

 

Släpp in känslan av att vara sprudlande lycklig, Olivia. Det har gått över ett år. Du är redo. Och tamefan, du förtjänar det.