Första veckan, under jul och nyår, spenderade vi i Goa nära stranden med reggaefester och människor som fått mig att fundera över livets alla gåtor. Jag älskade den stranden. Arambol. Det är ett ställe där det är okej att vara HUR DU VILL. Hur annorlunda eller knäpp som helst, utan att folk vänder på huvudet. Jag träffade människor som jag fastnade för, som jag drunknade i deras berättelser om hur de hamnade där. Människor med sorg - människor med glädje. Människor med karisma och jävligt mycket personlighet. 

De som känner mig väl vet att jag ofta, så gott som alltid, lyssnar på musik i hörlurar. Jag älskar även att dansa. Så varför inte kombinera detta på en strand där folk inte dömer? Sagt och gjort. Jag kopplade in hörlurarna på högsta volym, satte på min favoritlista och gav mig iväg på stranden - dansandes. Jag minns inte hur länge, men minst en timme så dansade jag längst strandkanten, med vattnet spolandes upp på mina ben, bland hundratals människor. Varför skämmas? Om du älskar att dansa - DANSA. Dansa för allt du är värd, och le åt människornas uppskattande blickar. Sjung för fulla muggar när favoritrefrängen kommer igång. NJUT - för det är du värd.

Att spendera nyårsafton på en privatfest på stranden, med musik som vanligtvis skulle göra att du drabbas av epilepsi-anfall, men som kvällen till ära bara gör dig hög på livet. Att komma på sig själv med att stå och le bland folkmassan, för att du älskar livet så mycket. Att ha människor omkring dig som höjer dig till skyarna, och att känna pirret i magen när blickar fastnar en sekund längre än vanligt. Lycka.