Vi delar upp oss i grupper. Två shoppar, två äter mat och två köper chips och lyssnar på musik på rummet. Idag tillhör jag den sistnämnda gruppen. Jag och min vän David, som jag känner att jag klickar mer och mer med för varje dag som går. Han är så ödmjuk, så förstående, så snäll. 

Vi snicksnackar om allt möjligt, och han ger mig bra tips på hur jag ska fortsätta min resa. Jag kommer lämna dom om ett tag, och resa själv. Kanske ses vi om en månad, kanske ses vi om sex månader. Ingen vet - och jag älskar det. Vi tar dagarna som de kommer, spontanitet. Det är det bästa. Då slipper man bli besviken. 

Han erbjuder mig att följa med till Nepal i en månad och vandra i bergen. Det lockar inte alls mycket om jag ska vara ärlig. Jag vill se mer av detta land. Jag är inte klar här. Folket jag träffat här häpnar. Jag vill fortsätta häpnas. Jag vill spendera kvällarna med att lyssna på historier från folk från hela världen. Kulturkrockar och heta diskussioner. Blickar som glöder av engagemang och passion. Personlighet och karaktär. 

Jag är 19 år. 20 om en månad. Det är ungt, egentligen lite väl ungt för ensam tjej i Indien (iallafall om ni frågar mamma Eva). Men jag behöver utmaningar. Ge mig något att bita i, snälla! Jag vill inte bli uttråkad. Jag behöver spänningen!!! 

Jag har spänning nu. Jag jagar och jagar, och jag älskar känslan. Det är även frustrerande när ingenting biter, men jag kommer fixa det. Blickarna säger tillräckligt. Det gäller bara att satsa vid rätt tillfälle. 

Jag pratar i gåtor, jobbigt va? Men det är nice på något sätt. Haha jag är ju störd. Nu ska jag underhålla David. Jag vill ju trotsallt inte att han ska veta hur störd jag är innerst inne.