Det har nu gått en vecka. En vecka som bestått av återförening med mina närmsta vänner. Jag har haft kul, och verkligen uppskattat hur bra land jag lever i, och hur bra jag faktiskt har det. 

Men vad hjälper det nu? När ingenting är förändrat? Livet här hemma har stått still, och jag faller nu in i den bubblan. 

Livet som arbetslös. Det var tre år sedan jag var arbetslös. Jag vet fan inte hur man gör. Och vart ska jag börja? Jag vet bara att jag måste börja NU. Leta runt. Fråga runt. Så sjukt jävla ångestladdat. 

Tankarna snurrar. Hur ska detta sluta?

Det var ju precis det här jag inte ville skulle hända. Och trots det så ligger jag nu i sängen, och klockan är snart 02, och jag har ångest. Ångest över hur mitt liv kommer bli. 

Det är stört egentligen. Jag har aldrig varit så spontan och tagit saker så lättsamt som på min resa. Folk berömde mig för min pondus och min positiva energi. För mitt mod och min bekymmerslösa inställning. Och så fort man sätter sig på det där jävla flyget hem blir man samma ångestfyllda människa som resten av det här tråkiga, äckliga landet är. 

Nej usch. Hatar denna bubbla. Släpp mig fri, NU!

(Det stör mig något fruktansvärt att han hade rätt.)