mina tankar
Jag sitter i sängen på mitt rum. Klockan är snart ett, och som vanligt är det den här tiden som tankarna börjar snurra i huvudet.
Jag är rädd. Jag är rädd för att jag aldrig någonsin kommer kunna må så bra som jag gjort de senaste månaderna. Jag är rädd för att må dåligt igen. Att känna ångest och att känna panik. Att vara beroende av att göra andra människor lyckliga, medan jag själv inte kan leva mitt liv till fullo.
(Låt inte dom tankarna ta över ikväll, Olivia)
Ikväll tänker jag tillbaka på min resa, och jag kan inte annat än att le. Jag har varit med om så mycket. Jag har verkligen levt för min egen skull. Njutit. Skrattat och gråtit. Älskat och hatat.
Att spendera arton dagar i paradiset, med människor som får dig att känna lycka.
Att komma någon person så nära, som du aldrig förväntat dig att kunna komma innanför skalet på.
Att dansa till 90-talsmusik, utan att bry sig om att du ser urlöjlig ut.
Att slänga sig i vågorna, och tävla om vem som håller andan under vattnet längst.
Att komma någon person så nära, som du aldrig förväntat dig att kunna komma innanför skalet på.
Att dansa till 90-talsmusik, utan att bry sig om att du ser urlöjlig ut.
Att slänga sig i vågorna, och tävla om vem som håller andan under vattnet längst.
Att sitta bakpå en moppe, och förundras över vyerna du åker förbi.
Att kyssas i havet, med endast ljudet av vågorna i bakgrunden, och att sedan gurggla munnen med saltvatten för att inte bli sjuk.
Att hoppa längdhopp i sanddynorna.
Att hoppa längdhopp i sanddynorna.
Att dyka, och bara höra ljudet av din egen andning.
Att somna tillsammans på världens minsta madrass i världens hetta, och att känna hans hud klibba mot din.
Att somna tillsammans på världens minsta madrass i världens hetta, och att känna hans hud klibba mot din.
Att lyssna på låtar med texter som får dina ögon att tåras.
Att dricka öl klockan tio på morgonen.
Att diskutera för - och nackdelar med analsex. (kan vara något av det roligaste på resan!!)
Att klia honom på ryggen, och känna varenda hårstrå på hans kropp resa sig, och huden knottra sig.
Att få prata ut, och gråta ut, mot hennes axel.
Varför har jag fått så fina vänner för? Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna det? Varför vill dom vara med mig? Varför grät dom när jag åkte därifrån? Varför?
Men jag antar att jag gjort ett likadant intryck på dom, som dom har gjort på mig.
För jag känner att något fattas nu. Jag hatar nätterna, för det är då jag är ensam och har tid att tänka. Och jag hatar att vara ensam på nätterna.
Jag har spenderat månader med dessa människor. Jag har aldrig sovit ensam när jag varit med dessa människor. Jag har sovit med nästan varje individ för sig. Jag har även delat på en dubbelsäng med fyra fullvuxna män. Svettigt och härligt. Jag saknar den närheten. Jag saknar att ha rumskamrater.
Om en månad. Redan om en månad är dom hemma. Eller åtminstone planerar att åka hemåt. Jag längtar. Jag längtar tills vi träffas igen. För jag vet att allt kommer vara som när jag åkte. Vi kommer skratta åt samma tråkiga skämt, vi kommer bråka om samma onödiga saker. Men oj, vad kul vi kommer att ha.
Jag är så tacksam över mitt liv. Jag måste bara lära mig att njuta av det lika mycket här hemma.
Kommentarer
Trackback
