Jag saknar att gymma varje tisdagkväll, gå på skivstångspass varje torsdagkväll och cirkelgym varje söndagkväll. Jag saknar, åh shit vad jag saknar (!!) att kunna träna utan smärta. 

Det var ca 3 år sedan jag var skadefri. Det kanske inte är mycket, men det har varit en pina. 

En inflammation i höften, benhinneinflammation på samma sida som höften och nu en ryggskada. 

Jag hade kanske kunnat förhindra alla tre. Det är svårt att säga. Men HUR FAN ska man kunna sluta göra någonting som man älskar att göra? Något man brinner för. Att hela tiden tänka "voltaren är nyckeln!" Men att ändå vakna upp dagen därpå utan att kunna röra kroppen. Att ljuga för tränarna och säga att man absolut kan spela hela matchen, och sedan plåga sig igenom en match bara för att det är så pass roligt att det inte går att kliva av. Att grina av smärta efter varje match/träning/pass. Att försöka bevisa för alla, inklusive mig själv, att jag är bra. Att jag klarar av det. Förstår ni?

Jag kan inte ge upp det bästa som finns. 

Alla säger "om du vilar blir du frisk snabbare och kommer tillbaka starkare" och ja. Ni har rätt. Jag vill bara inte lyssna. 

Pressen att bli utnämnd till länets bästa damspelare. Att leva upp till det har inte varit lätt. Att få höra av tränarna att "nu när du fått pris för att vara så pass bra måste du träna hårdare än alla andra!" och vad gjorde jag? Levde jag upp till priset jag fick? Nej, jag orsakade bara ännu mer skador. 

Att bli tillfrågad att få spela i div 1. Visst, jag flög på moln då. Men det var ett av de mest kloka besluten jag tagit. För jag vet att jag inte hade klarat av det. Jag klarar ju fan inte ens av att vila en träning.