olivia jönsson - Världens längsta inlägg

Världens längsta inlägg

VARNING!!!!!! Ologiskt och tråkigt. Behöver bara skriva av mig.

Det är snart augusti, månad 8 på ett år. Ett omtumlande år.

Tiden går så galet fort och de tre gymnasieåren som varit har gått så himla fort. Jag har skaffat vänner för livet och fått en grym utbildning. Men ärligt talat så har det varit jävligt jobbiga år. Därför jag la upp dessa två bilder på två avsnitt från bästa podcasten. Jag måste lyssna på dom mer ofta. Påminna mig själv om att det är så lätt att tappa bort sig själv om man inte omringar sig själv kring människor som får en att må bra.

Jag önskar ofta att jag var som jag var på högstadiet. Jag mådde hur bra som helst då. Visst, man hade problem då också, men jag var lättsam. Spontan och lycklig. Hur kunde jag tappa det?

Det finns ingen logik i min text. Det är nog för att klockan är mycket. Eller så är det för att jag inte är logisk.

Vad försöker jag säga?

Att jag måste göra det bästa av det som är kvar av 2014. Jag vill minnas sista tiden som något bra. Största delen av 2013 sög. Jag blir förbannad när jag tänker på det. VEM VAR JAG?! Vad höll jag på med?!? Åhhhhh för helvete.

Jag har ljugit så mycket under de senaste åren för mina vänner. Mina finaste bästa vänner. Skolkat ungefär hälften av en hel kurs, bara för att det inte ens gick att ta sig upp ur sängen, för vad fanns det för mening till det? Men istället skyllde jag på att jag hatade ämnet. Jag tror inte jag någonsin hatade det (även fast det var trist).

Det som är bra med att hänga med 10 vänner varje dag är att det är lätt att hålla sig undan när man mår dåligt. Jag menar inte att dom inte såg ifall man satt och bölade, men det var lätt att bre på ett leende och sen sitta och bara lyssna när de pratade om helgens bravader. Jag skulle faktiskt säga att jag sällan berättade saker. Jag bara lyssnade.

I ettan fick vi reda på att sista uppgiften i svenska skulle vara att skriva ett examenstal som skulle hållas för klassen. I tre år såg jag framemot det. Men när det väl skulle skrivas så funderade jag "hur kan jag skriva något som ska beskriva mina tre år utan att låta som en deprimerad bitch?"

Jag sköt upp den där uppgiften förjävla länge. Sen satt jag där, på en vinglig stol, inför hela min klass och hulkade mig igenom ett tal som var det mest ärliga jag skrivit i mitt liv. Men jag övervägde att skriva hur grymma åren hade varit, men jag tyckte det var nog med lögner vid det lagret.

Missförstå mig inte. Gymnasiet har varit fantastiskt!!! Men det är sååå mycket som jag skulle göra om. Så många sidor av mig som jag inte kunde visa, för dom fanns inte kvar.

Och det är nu jag jobbar för att dom sidorna ska komma tillbaka. Jag känner mig redan bättre. Jag tycker om mitt liv nu. Jag ser framemot mitt liv nu.

Jag ser framemot resten av 2014. Jag tycker att det är min tur att må bra nu.

Här kommer ett hav med bilder från mitt "gamla liv" och ögonblick då jag vet att jag har tänkt "åh vad jag älskar mitt liv"

Så ska det bli igen.