Åh jag blir så sur. Det finns så känslokalla människor, som sägs vara ens kompisar? Åh. Just nu känns det som om jag inte har en enda kompis på denna jord. Förutom Evelina Aczel. Hon är mer än en kompis. Som en tvilling. Eller jag har ju aldrig haft en tvilling liksom. Men som en andra halva typ. Och jag förstår inte hur hon orkar med mig. Och jag förstår inte hur jag orkar med henne. Men hon är allt. Det räcker inte med att säga att hon är min bästa vän. För det är hon inte. Hon är mer än bara det. Hon ÄR verkligen allt. Det finns inte ett tillfälle, inte ETT, då hon varit upptagen med annat, eller inte har haft tid att lyssna. För det har hon alltid. För henne spelar det ingen roll. För hon finns alltid där. När som helst. Jag vet att jag kan ringa till henne när jag vill. För hon lyssnar alltid. Lyssnar. På riktigt.