jag vet inte hur jag ska börja..det är ju jag som har förstört allting. det är jag som har förlorat dig, mitt liv liksom. och en jävligt bra vän också. känns förjävligt. även fast jag hade min anledning (som just nu bara verkar störd). jag fattar inte ens vad jag tänkte. att jag inte kunde lita på er, vrf skulle jag inte det egentligen? det är JAG som har förstört allt med min jävla svartsjuka. men det kändes ju så jävla tydligt allting! det var ju inte bara jag som tyckte det, alla tyckte ju det. alla höll med mig. sen börjar man intala sig själv saker som egentligen inte är sant, massa tankar och sånt skit. men jag lovar dig, min förra braiga kompis, jag skulle aldrig sprida massa falska skitrykten. det är taskigt och jag brukar inte vara så taskig. eller, asså. jag har ju varit taskig nu ändå som sagt massa skit till dig och sådär. men jag är så jävla bajsledsen!

sen till mitt förra detta liv: förlåt. förlåt för att jag tvivlade på dig. förlåt för att jag orsakat så jävla mycket onödig smärta. förlåt för att jag plågade dig alltför länge. jag vet jag vet, du vill inte ha ett skit med mig och göra och JA jag kan förstå det. vill bara säga att jag är fortfarande helt jävla galen i dig. det är sant.

när jag åkte hem från stan idag hände massa underliga saker. VARENDA människa i min ålder fick jag för mig att det var du. jag blev helt stel i kroppen. och jag driver inte, VARENDA JÄVLA MÄNNISKA! jag började liksom fundera på vad man skulle göra om du klev på bussen. jag intalade mig själv att allt jag ville göra var att ge dig en käftsmäll. men det är ju såklart inte sant. helst av allt ville jag nog slänga mig över dig och gråta lite. det skulle kännas lite sådär fint, som i en film typ.

fan vad jag jiddrar. bara pratar en massa skräp. vet inte ens om nån utav er läser detta. men jag är iallafall jävligt ledsen och jag kan erkänna att jag gjort massa fel, jag kan faktiskt erkänna det och be om ursäkt (även fast jag HATAR när folk kan säga "vad var det jag sa!")

.

nu ska jag inte skriva mer. vet somsagt inte om nån utav er 2 läser detta. men det spelar ingen roll. det känns som om jag ändå fått lättat på hjärtat lite. även fast jag vet och inte förväntar mig nåt annat än att allt kommer vara precis som det var för 10 minuter sen innan jag skrev det här. allt förblir oförändrat.