Jag sitter i sängen på mitt rum. Klockan är snart ett, och som vanligt är det den här tiden som tankarna börjar snurra i huvudet.

Jag är rädd. Jag är rädd för att jag aldrig någonsin kommer kunna må så bra som jag gjort de senaste månaderna. Jag är rädd för att må dåligt igen. Att känna ångest och att känna panik. Att vara beroende av att göra andra människor lyckliga, medan jag själv inte kan leva mitt liv till fullo. 

 

(Låt inte dom tankarna ta över ikväll, Olivia)

 

Ikväll tänker jag tillbaka på min resa, och jag kan inte annat än att le. Jag har varit med om så mycket. Jag har verkligen levt för min egen skull. Njutit. Skrattat och gråtit. Älskat och hatat. 

 

 

Varför har jag fått så fina vänner för? Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna det? Varför vill dom vara med mig? Varför grät dom när jag åkte därifrån? Varför?

 

Men jag antar att jag gjort ett likadant intryck på dom, som dom har gjort på mig. 

 

För jag känner att något fattas nu. Jag hatar nätterna, för det är då jag är ensam och har tid att tänka. Och jag hatar att vara ensam på nätterna.

Jag har spenderat månader med dessa människor. Jag har aldrig sovit ensam när jag varit med dessa människor. Jag har sovit med nästan varje individ för sig. Jag har även delat på en dubbelsäng med fyra fullvuxna män. Svettigt och härligt. Jag saknar den närheten. Jag saknar att ha rumskamrater. 

Om en månad. Redan om en månad är dom hemma. Eller åtminstone planerar att åka hemåt. Jag längtar. Jag längtar tills vi träffas igen. För jag vet att allt kommer vara som när jag åkte. Vi kommer skratta åt samma tråkiga skämt, vi kommer bråka om samma onödiga saker. Men oj, vad kul vi kommer att ha. 

 

Jag är så tacksam över mitt liv. Jag måste bara lära mig att njuta av det lika mycket här hemma.

Men jag låter dom hållas och tänker tillbaka på kvällen. Där satt vi; 9 stycken. På kuddar på golvet, med blinkande julbelysning på en mysig rooftop-restaurang. Svensk hiphop och indiska cigaretter. Havregrynsgröt och kokta ägg. Indisk öl och chai. En atmosfär som ger dig en så behaglig känsla i kroppen. 

Som alltid blir jag retad över att vara yngst. Det är okej, för jag är ju det haha! Fyra år tycks låta mycket, men det är verkligen bara en siffra här. Och lika mycket som de retar mig, så talar de om hur stolta de är över mig som bara är 19 år och reser själv. Tack hörrni. Ni tar hand om mig så himla bra, trots våra bråk varje morgon när jag väcker er hehe. 

Dagens höjdpunkt var när Erika plockade grabbarnas ögonbryn. De ser inte kloka ut nu haha! Tog bilder, men dem ligger på andra mobilen och den orkar jag inte hämta nu. Klockan är för sjutton halv fyra. Jag måste sova. Men jag fryser om fötterna och tankarna i min skalle snurrar. Jag är nämligen osäker på om jag drömde en sak eller om det verkligen hände...haha jaja det tar vi reda på om några timmar istället!!!

Vi delar upp oss i grupper. Två shoppar, två äter mat och två köper chips och lyssnar på musik på rummet. Idag tillhör jag den sistnämnda gruppen. Jag och min vän David, som jag känner att jag klickar mer och mer med för varje dag som går. Han är så ödmjuk, så förstående, så snäll. 

Vi snicksnackar om allt möjligt, och han ger mig bra tips på hur jag ska fortsätta min resa. Jag kommer lämna dom om ett tag, och resa själv. Kanske ses vi om en månad, kanske ses vi om sex månader. Ingen vet - och jag älskar det. Vi tar dagarna som de kommer, spontanitet. Det är det bästa. Då slipper man bli besviken. 

Han erbjuder mig att följa med till Nepal i en månad och vandra i bergen. Det lockar inte alls mycket om jag ska vara ärlig. Jag vill se mer av detta land. Jag är inte klar här. Folket jag träffat här häpnar. Jag vill fortsätta häpnas. Jag vill spendera kvällarna med att lyssna på historier från folk från hela världen. Kulturkrockar och heta diskussioner. Blickar som glöder av engagemang och passion. Personlighet och karaktär. 

Jag är 19 år. 20 om en månad. Det är ungt, egentligen lite väl ungt för ensam tjej i Indien (iallafall om ni frågar mamma Eva). Men jag behöver utmaningar. Ge mig något att bita i, snälla! Jag vill inte bli uttråkad. Jag behöver spänningen!!! 

Jag har spänning nu. Jag jagar och jagar, och jag älskar känslan. Det är även frustrerande när ingenting biter, men jag kommer fixa det. Blickarna säger tillräckligt. Det gäller bara att satsa vid rätt tillfälle. 

Jag pratar i gåtor, jobbigt va? Men det är nice på något sätt. Haha jag är ju störd. Nu ska jag underhålla David. Jag vill ju trotsallt inte att han ska veta hur störd jag är innerst inne. 

Första veckan, under jul och nyår, spenderade vi i Goa nära stranden med reggaefester och människor som fått mig att fundera över livets alla gåtor. Jag älskade den stranden. Arambol. Det är ett ställe där det är okej att vara HUR DU VILL. Hur annorlunda eller knäpp som helst, utan att folk vänder på huvudet. Jag träffade människor som jag fastnade för, som jag drunknade i deras berättelser om hur de hamnade där. Människor med sorg - människor med glädje. Människor med karisma och jävligt mycket personlighet. 

De som känner mig väl vet att jag ofta, så gott som alltid, lyssnar på musik i hörlurar. Jag älskar även att dansa. Så varför inte kombinera detta på en strand där folk inte dömer? Sagt och gjort. Jag kopplade in hörlurarna på högsta volym, satte på min favoritlista och gav mig iväg på stranden - dansandes. Jag minns inte hur länge, men minst en timme så dansade jag längst strandkanten, med vattnet spolandes upp på mina ben, bland hundratals människor. Varför skämmas? Om du älskar att dansa - DANSA. Dansa för allt du är värd, och le åt människornas uppskattande blickar. Sjung för fulla muggar när favoritrefrängen kommer igång. NJUT - för det är du värd.

Att spendera nyårsafton på en privatfest på stranden, med musik som vanligtvis skulle göra att du drabbas av epilepsi-anfall, men som kvällen till ära bara gör dig hög på livet. Att komma på sig själv med att stå och le bland folkmassan, för att du älskar livet så mycket. Att ha människor omkring dig som höjer dig till skyarna, och att känna pirret i magen när blickar fastnar en sekund längre än vanligt. Lycka. 

Pratar med finaste Felide, som jag saknar att äta god frulle och dricka kaffe/te tillsammans med + ta långa promenader. Hon är så galet rolig också, och konversationen vi har nu börjar spåra och det gör mig så varm i hjärtat att ligga här i blåsten och skratta högt så kroppen blir alldeles varm!!!<3

Kommer behövas såååå många koppar kaffe för oss att ta igen fyra månader utan varandra....! 

Pratar även med Bea, som befinner sig så långt härifrån som det är möjligt (USA). Vi planerar att jag kommer dit i sommar och hälsar på henne och Hanna, och det KLART jag ska!! Även fast jag är pank så ska jag dit. Även hon får mig att fnittra okontrollerat och härligt. Älskar den här känslan! Åh saknar våra kvällar med tzatziki + kyckling och rotfrukter. Det ska vi+Aczel frossa i när vi återförenas!!!<3

Finns så många andra som jag också saknar idag. Jag saknar mitt fina innebandylag som igår vann sin match med 6-0 och fortfarande står obesegrade med flera poängs försprång efter halva serien spelad. Vill sååååå gärna spela! Drömmer mig bort varje dag ju om att stå på plan och värma upp inför en viktig match. Missar lagfester och pizzakvällar också, vilket svider så mycket.

Jag saknar min säng. Och shit mitt badrum. Och saknar dr Phil två gånger om dagen. Och saknar mamma och min skrikande katt. Saknar tacos med bästisarna. Saknar Smörgåsbutiken och McDonalds. Och Max. OMG!!!! Max<333 

Jag saknar köttbullar och makaroner med onödigt mycket ketchup. Jag saknar hemmakvällgodis och ben&jerrys cookie dough. Jag saknar lax. Jag saknar potatis!!!!!! Åh vad gott. 

Jag saknar allt jag tar för givet. Dricksvatten och varmvatten. Obegränsat med el. Jag saknar bilen, och att åka hem klockan 03 från jobbet med musiken på högsta volym med en Cola light i handen. Jag saknar stadsbussar som, vanligtvis, är i tid. 

Blir ledsen nu, så nu ska jag sluta skriva. Jag vill inte hem, men man måste ändå få längta hem vissa dagar. Idag är en sådan dag. 

Bror om du läser detta: du är världsbäst! Haha men ah det vet du redan, så jag orkar inte skriva mer än så. Längtar tills vi ses!!!!! Älskar dig lika mycket som tacos och Cola zero!<333 

SAKNAR ER ERA JÄVLAR 

Jag tror det är en mix. En härlig mix av känslor. Kärlek, vänskap, glädje, sympati, nervositet och ännu mer kärlek. 

Jag saknar väldigt mycket saker i mina yngre dagar. 2011. Jag plågar mig själv lite mer genom att kolla på bilder och videos från det året. Slutet av nian, början av ettan. Shit. Det gör mig nostalgisk och blödig. Gillar inte det. 

Jag måste istället acceptera situationen som den är nu. 

Så jag ringde min innebandytränare och frågade om jag fick träna en gång för att förhoppningsvis hitta motivationen. 

Sagt och gjort. Lirade innebandy. Älskar att jag hade en sån träning då ALLT gick bra. Kändes amazing! Fick höra så mycket komplimanger som gjorde att jag blev ännu mer glad. Älskar laget och sporten så jävla fucking mycket. Åh. 

Men det var en engångsföreteelse. Har så ont i ryggen idag så tack och bock. Love life..

Sen gjorde jag misstaget och läste massor av sms som bara gjorde att jag blev förbannad. Det är SÅ tydligt att jag var helt insnöad i någon slags fantasivärld när jag gick i tvåan. Jag blir rädd för mig själv. Jag FATTAR inte hur jag kunde tillåta mig själv att förändras så? Men jag antar att man blir blind när man lever i en bubbla. 

Jag vill ALDRIG gå tillbaka till den personen jag var då. Och jag tror ALDRIG jag kommer kunna förlåta mig själv för valen jag gjorde då. 

!!!!!???????

Hittade massa superfina sms från karro! Älskar att vi är lika bra vänner än idag<3

NEJ GUD NU MÅSTE JAG SOVA! 

Jag ägnade alltså 40 minuter på ett blogginlägg. Kanske det längsta jag skrivit genom åren. Jag la ner hela min själ på det inlägget. För det är livsviktigt för mig. 

Jag var osäker på om jag skulle publicera det, därför valde jag att förhandsgranska det först. Läsa igenom det, ändra meningsbygnader och liknande. Precis när jag skulle klicka "publicera" så försvann det. I vanliga fall hade jag varit arg. Fly förbannad liksom. 

Men nej. För jag vet att det inte är läge att publicera ett sånt inlägg än. Inte idag. Jag är inte redo. 

Det kommer inom en snar framtid. 

Pallar inte detta. 

I fredags träffade jag 3 olika läkare på tre olika ställen. Väntade på resultat från en akutröntgen i en timma, men den visade ingenting. Måste göra en ny röntgen. Historien upprepar sig hah. 

Hoppar på kryckor som bara är i vägen. Överanstränger min högersida vilket resulterar i att strålningen i mitt ben är tillbaka och även ryggen gör ont igen. 

Jag är inte värd detta. Jag förtjänar inte detta. Helvete. 

Nu checkar jag ut och sover hos Kapple. Hejdå. 

På något mirakulöst sätt lyckades jag ta bilen till jobbet och nu sitter jag här med foten i högläge och får betalt för ingenting. Det känns inte ens bra, för jag är här för att jobba men kan inte gå:( 

Min kollega är dock garanterad på att det har med min rygg att göra + mitt innebandyspelande. Det värsta är att jag vet ju att hon har rätt. 

Igår önskade jag att jag kunde få vara frisk, så vaknar jag med detta. Jag är verkligen inte gjord till att träna. 

Imorgon ska jag jobba på Mcd. De ringde förut och frågade om jag kunde jobba längre. Haha sorry bröder men jag kan inte ens stå upp....

Cup i helgen. Visst önskade jag att den skulle gå bra? Nu kan jag inte ens lira. 

Så här sitter man. Med två jobb som man inte kan utföra. Med en pajjad rygg och en svullen fot. INTE KONSTIGT ATT MAN HAR FUCKING ÅNGEST HELA TIDEN!!!!!!!!!!!!!