Men lets face it. Alla saknar förmåga att förstå. 

Kan sjukhuset SNÄLLA ge mig brevet med besked nångång?!?!?! Paniiiik har inte gymmat på 2,5 månad nu :'((( 

Jävla skit. 

Jag har fått upplevt så mycket saker som varit hemskt jobbigt, men jag inser även att jag fått upplevt så mycket saker som varit otroligt underbara. Känslor som bubblar över, ögon som strålar av glädje, kroppsspråk och gester som får mig att inse att det spelar ingen roll att livet inte alltid är på topp, för att har man upplevt sådana känslovågor av ren och skär lycka som jag har gjort, så har man haft det sååå bra. 

Kärlek är underbart! Till en kompis, familjemedlem, partner, husdjur, WHATEVER! Det är väl helt fantastiskt att man kan känna kärlek på tusen olika sätt. 

Och visst, kärlek kan suga balle också. Obesvarad/olycklig kärlek är det värsta som finns, men hur klyschigt det än låter så är det lärorikt. Jag vet själv. Har flera gånger fått vara med om det. Varje gång har jag ångrat att jag inte varit mer modig. Men det är så lätt att ångra sig och tänka "om". Om jag bara hade sagt ditt och datt. Ja visst! Men nu har jag lärt mig att jag ska göra det nästa gång. 

Och här står jag. In love. Jobbar på att få känna den sprudlande lyckokänslan igen, och det jag vet är att det bara är jag som kan få känslan att komma tillbaka till mig. 

Kärlek är slitsamt. Men det är sååå värt det när man hittar den. 

Jag vill bara slå en stekpanna i mitt huvud när jag inser att jag har blundat för detta sedan augusti. Visst, det har varit perioder då jag inte har haft ont, men jag minns inte att det gått sååå länge med ryggont. Jag hittade även ett inlägg där min sjukgymnast sagt "du har inte diskbråck iallafall!"

Och vad var det jag röntgades för igår? Jo, jag gick dit för att naprapaten sagt att det är 50% risk för diskbråck. 

Jag är alltså 19 år gammal och har redan en rygg som inte fungerar. 

Att ha ont varje dag, oavsett om jag står sitter eller går, tar på krafterna. Jag är redan stressad. Skolan dödar mig. Att då inte ha möjligheten att kunna komma bort från det genom att träna en timme eller två på grund av att allt jag försöker mig på bara får kroppen att må sämre. Vad finns det för mening då? 

Samtidigt som att jag givetvis inte (!) vill ha diskbråck så vill jag bara ha en "diagnos" nu. Jag vill veta vad det är som jag har blundat för i åtta månader. Jag orkar inte vara så här hjälplös. Om jag får veta vad som händer med min kropp så kan jag smälta det och jobba mig uppåt därifrån. 

För det värsta som finns är att ingen vet vad som är fel. Jag måste få veta. 

Jag saknar att gymma varje tisdagkväll, gå på skivstångspass varje torsdagkväll och cirkelgym varje söndagkväll. Jag saknar, åh shit vad jag saknar (!!) att kunna träna utan smärta. 

Det var ca 3 år sedan jag var skadefri. Det kanske inte är mycket, men det har varit en pina. 

En inflammation i höften, benhinneinflammation på samma sida som höften och nu en ryggskada. 

Jag hade kanske kunnat förhindra alla tre. Det är svårt att säga. Men HUR FAN ska man kunna sluta göra någonting som man älskar att göra? Något man brinner för. Att hela tiden tänka "voltaren är nyckeln!" Men att ändå vakna upp dagen därpå utan att kunna röra kroppen. Att ljuga för tränarna och säga att man absolut kan spela hela matchen, och sedan plåga sig igenom en match bara för att det är så pass roligt att det inte går att kliva av. Att grina av smärta efter varje match/träning/pass. Att försöka bevisa för alla, inklusive mig själv, att jag är bra. Att jag klarar av det. Förstår ni?

Jag kan inte ge upp det bästa som finns. 

Alla säger "om du vilar blir du frisk snabbare och kommer tillbaka starkare" och ja. Ni har rätt. Jag vill bara inte lyssna. 

Pressen att bli utnämnd till länets bästa damspelare. Att leva upp till det har inte varit lätt. Att få höra av tränarna att "nu när du fått pris för att vara så pass bra måste du träna hårdare än alla andra!" och vad gjorde jag? Levde jag upp till priset jag fick? Nej, jag orsakade bara ännu mer skador. 

Att bli tillfrågad att få spela i div 1. Visst, jag flög på moln då. Men det var ett av de mest kloka besluten jag tagit. För jag vet att jag inte hade klarat av det. Jag klarar ju fan inte ens av att vila en träning. 

När jag gick i åttan/nian så kunde man via AMFs hemsida skicka brev till personer som skulle sparas och levereras 20 år senare. Smart som jag är så sparade jag inte breven på min mail, och jag skickade dels till min förra pojkvän värsta loveletter som kommer komma när vi är runt 36 år. Soft. Jag vet att jag skickade flera st, minns inte vilka!!! 
Men Emma, du kan nog vänta ett fint kompisbrev i den åldern. Hoppas!! :')